Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/107

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
81
PANNKAKAN.

«God dag, gåse måse,» sade pannkakan.

«Kära min pannkaka, trilla inte så fort, utan vänta litet och låt mig få äta dig,» sade gåsen.

«Om jag har sprungit ifrån stora mora, gamlefar’n, sju skrikebarn, karl far, höna pöna, hane pane och and-i-land, så kan jag väl springa ifrån dig också, gåse måse,» sade pannkakan och trillade i väg igen.

Då hon hade trillat både länge och väl, mötte hon en gåsa.

«God dag, pannkaka,» sade gåsan.

«God dag, gåsa måsa,» sade pannkakan.

«Kära min pannkaka, trilla inte så fort, utan vänta litet och låt mig få äta dig,» sade gåsan.

«Har jag sprungit ifrån stora mora, gamlefar’n, sju skrikebarn, karl far, höna pöna, hane pane, and-i-land och gåse måse, så kan jag väl springa ifrån dig också, gåsa måsa,» sade pannkakan och tog till att trilla och trilla det fortaste hon orkade.

Då hon återigen hade trillat en lång, lång stund, mötte hon en gris.

«God dag, pannkaka,» sade grisen.

«God dag, nasse griselasse,» sade pannkakan och begynte trilla och trilla det fortaste hon orkade.

«Nej, vänta litet,» sade grisen, «du behöfver inte stormrusa så der, vi båda kunna ju gå i sakta mak och göra hvarandra sällskap genom skogen, för det lär inte vara så alldeles säkert der,» sade han.

Detta tyckte pannkakan inte var så dumt, och så gjorde de det; men då de hade gått en stund, kommo

Asbjörnsen.6