befriat oss från bössor och jagtväskor och fått en god qvällsvard till lifs ur kaptenens ypperliga matsäck, började denne med speladt allvar i tal, ansigte och miner att berätta den utlofvade historien om trollharen.
»Då jag var löjtnant, låg jag och exercerade på Toten en sommar. Jag hade hundar med mig för att jaga. En eftermiddag stod jag i köket och skulle ut för att försöka qvällsjagten, då en af drängarne kom in.
«Är det mycket hare här?» frågade jag.
«Nog är det så det räcker till,» svarade drängen. «Uppe på Sukkestadslätten går det en väldig gammal bjässe; det har varit många både hundar och menniskor efter honom, men han är inte lätt att få, minsann.» Och dervid skakade drängen betänksamt på hufvudet.
«Är han inte lätt att få? Hvad är det för prat! Det finnes väl ingen ordentlig hund här? När mina tikar få sätta fart i benen på honom, tänker jag nog det skall gå för sig att knäppa honom,» sade jag och klappade hundarne, som drogo i kopplet och ville ut.
«Jaså, ja det kan ju hända, det,» sade drängen och grinade misstroget.
Jag gick direkte upp på Sukkestadslätten och hade knappast släpt hundarne, förr än de fingo upp haren och det blef dref; men det ville inte bli någonting ordentligt af, ty han sprang i zigzag och gömde sig undan oupphörligt, hundarne voro ej i stånd till att få riktig reda på spåren, men hvarje ögonblick var han på benen igen, och så gick det bra nog, tills han ånyo stack af in i en buske. Jag sprang hit och dit — det var inte
