svårt att komma i håll — och jag sköt på honom flera gånger, men det blef inte annat än bom på bom. Slutligen satte han sig vid en granbuske fyrtio steg ifrån mig. Jag sköt och gick helt säker för att ta upp honom, men då jag kom bort till granbusken, syntes ingen hare till; der låg endast en käpp och en trasa. Dagen efter gjorde jag ren bössan, ty den var oren och full af krutsmörja. Medan jag höll på dermed, kom drängen in.
«Hur gick det med haren, löjtnanten?» frågade han och såg knipslug ut.
Jag berättade honom historien.
«Det har varit många efter honom, både hundar och menniskor, men han ä’ inte lätt att få minsann,» upprepade han med hemlighetsfull min. «Ni gör ren er bössa, men det hjelper inte stort, det tror jag; jösse bergar sig i alla fall.»
«Men för tusan, huru hänger det ihop med den der haren, biter inte krut och bly på honom?» frågade jag.
«Det kan nog hända att det är så som ni säger,» svarade han, «jag påstår, jag, att d’ä’ en trollhare, den der baddaren; men den, som var framme i går, det var bara hans utsändning, för själf går han alltid rejelt. Men nu skall jag lära er ett knep: tag en huggorm — jag skall leta rätt på en åt er — och tvinga den in i bösspipan och skjut ut den, och försök se’n om det biter med krut och bly.»
Det gjorde jag; han skaffade mig en lefvande huggorm, som vi drefvo in i bösspipan; jag sköt ut
