Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/126

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
98
EN TJÄDERLEK I HOLLEIA.

«Ha ha ha!» skrattade Per i skägget, synbarligen belåten med kaptenens skämt om hans fördelaktiga yttre. «jag har inte trott på sådant, för jag har aldrig sett hvarken troll eller huldror.»

«Men det bodde ju en bergskäring här borta i Holleia i forna tider?» sade kaptenen.

«Åh, det är bara en gammal saga. jag har nog hört sådant prat, men jag tror’et inte,» svarade Per.

«Ja, men du har väl riktigt reda på den der sagan, du som har färdats omkring så länge här i bygden? Du måste berätta hvad du vet; den här stadsherren är alldeles tokig efter sådana der historier.»

»Månne det? Ja, må vara då, men jag tror inte d’ä’ sant,» försäkrade Per och började.

«Söder om Hollei-Spira — ja, det heter nu Holleia mellan Tyristranden här och Sognedalen,» tillade han för min räkning — «ä’ det två bergstoppar, som de kalla Stor-knallen och Lill-knallen; der ni sitter, kan ni just se litet af den högsta spetsen, strax ofvanför Skaug. Der borta fins det en hel hop gamla stenbrott, och d’ä’ så mycket guld och silfver och rikedom i bergen, att det inte ä’ någon ände på’t, säges det. Men d’ä’ inte godt att få något med af’et, för i knallarne bor det en gammal bergskäring. Hon rår om alltsamman och sitter på det som en drake, sägs det. Hon är mycket rikare än Kongsbergskungen, för då de en gång hade brutit en gruflig mängd silfver vid Kongsberg, så kom kungen ut i grufvan och sade till folket: