Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/127

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
99
EN TJÄDERLEK I HOLLEIA.

«Nej, nu kan jag snart inte tåla er längre här nere, för håller ni på så der, så blir jag utfattig. Ni plundrar alldeles ut mig. Nej, flytta till syster min, Guri Knallan i Holleia; hon ä’ tio gånger rikare än jag.»

«Guri Knallan är således syster till Egebergkungen,» anmärkte jag.

«Egebergkungen? Hvad ä’ det för en? Ä’ han från Kristiania kanske?» sporde Per.

Jag berättade honom sagan om Egebergkungen och hans flyttning och anförde hvad han sade 1814, att han ville flytta till sin bror på Kongsberg, derför att han inte kunde tåla skjutandet och domderandet.

«Ja, då var han väl det, bror till käringen jag talar om,» sade Per omisstänksamt. «Jag har också hört talas om en,» fortfor han, «som flyttade, derför att han inte kunde tåla skjutande och domderande. Men han var härifrån trakten. Jag vet inte om han var man till den der Guri eller om det var någon annan, men det skulle vara en af dem, som bo i bergen och rå om stora skatter. Det hängde ihop så här: vid den tiden, då de tog’ upp grufvor i Skaugsmarken, fans der en käring, hon bodde borta vid Langesjöbäcken, som går midt emellan Sognedalen och Tyristranden. Käringen hette Rönnau, och de kallade henne Rönnau Skauggen. Tidigt en morgon vid midsommartiden sköljde hon kläder nere i bäcken, och då fick hon se så mycket silfver, både tallrikar och fat och skedar och slefvar och allt möjligt, och der var så mycket vackra kökssaker, och det låg på bottnen af bäcken och sken i solen under