Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/135

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
107
EN TJÄDERLEK I HOLLEIA.

derefter hörde vi återigen en knall, hvilken liksom den förra förklarades komma från kaptenens bössa. Medan vi gingo ut på myren till den omtalade furan, dit Per ej särdeles villigt följde med, gaf han uttryck åt sin förargelse öfver vår olyckliga jagt genom att i afbrutna meningar småprata med sig sjelf: «Bara att spilla krut i onödan — nej, kapten, d’ä’ en karlakarl — han har fått en — kanske två — Sara-Anders var det inte — den struntbössan — hm, det är annan klang i kaptens —»

«Trösta dig, Per,» sade jag, «Vi få kanske den, som är bättre än alla andra fåglar i hela leken.»

«Då måste ni kunna några ovanliga konster,» sade Per, «men han ä’ för slug och för svår, ska’ jag säga.»

Då vi öfver den frusna myren hade kommit upp på bergknallen, tog jag, i anseende till det långa håll, hvarpå fågeln måste fällas, om han efter vår sannolika beräkning slog ned i furans topp, haglen ur min bössa och laddade med en ståltrådvirad hagelpatron. Per såg på detta, skakade på hufvudet och uttryckte sin misstro med ett: «Om det hjelper, ja —»

«Få se,» svarade jag lika kort.

Den häll, vi befunno oss på, låg som en liten ö i den stora myren. På dess högsta punkt reste sig den omnämnda furan, ett ofantligt mastträd, fullt af hackspetthål. Mot östra ändan af bergknallen stod en annan, som hade varit lika väldig, men den böjde sig lutande öfver myren; stormarne hade brutit af dess topp, endast dess nedersta, nästan nakna grenar voro qvar, och som kämpearmar med svällande muskler sträcktes de ut mot