och slog ned i trädtoppen öfver våra hufvud. I samma ögonblick började tuppen spela, reste hakskägget, släpade med vingarne ned vid fötterna, tog under våglika rörelser med halsen gravitetiskt några steg fram på grenen och slog upp stjerten som ett stort hjul. Jag stod med fingret på trycket och väntade med spänning det afgörande ögonblicket, då han skulle breda ut sina vingar till flygt, för att på den stora yta, som då erbjöd sig, på det långa hållet kunna göra ett så mycket säkrare skott. Men under hönans fortsatta kacklande, spelade han slut spelet och hade redan slagit klunk för andra gången, då en qvist knäcktes under min fot. Hönan utstötte ett skarpt, varnande läte, men nu hade den gamle kommit så i tagen, att han icke gaf akt på det välmenta rådet, utan fortfor att sissa, tills den trogna älskarinnan lyfte, flög rakt emot honom och tycktes vilja stöta ned honom från grenen. Väckt af det varnande vingslaget, höjde gamlen sig till flygt. Men min bössa var upplyftad, och den väldiga fågeln störtade hufvudstupa ned på myren. Dödskampen var lätt; han flaxade endast ett par gånger med vingarne.
Per sprang fram och tog upp fågeln, och öfver hans ansigte gick en skugga af häpnad, som dock snart aflöstes af ett belåtet, beundrande grin. Han skakade på hufvudet och sade:
«Nej, det hade jag då sannerligen inte trott, om också kapten sjelf hade sagt’et, för det här ä’ den rätte. Jag känner igen honom på näbben; så gul och krokig och stor näbb har ingen annan tjäder i hela trakten.
