Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/140

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
110
EN TJÄDERLEK I HOLLEIA.

Se så grön han är i bröstet, det nästan blänker af honom. Och så stor och tung han är!» fortfor Per, medan han under nästan barnsliga utbrott af glädje vägde fågeln i handen. «Jag tror inte jag ljuger mycket, om jag säger att han väger tretio marker. Det var ett skott! Åh, hvad kapten ska’ bli glad! Hallo, hitåt!» skrek han, så att det dånande upprepades af bergsryggarnes ekon. Kaptenen visade sig snart på myren, följd af gossen, som hade slutit sig till honom med hundarne. De buro hvar sin tjäder. Per lyfte triumferande vårt byte i vädret och ropade på långt håll:

«Det är den gamle besten, kapten!»

«Hvad säger du, karl?» ropade denne och kom med skyndsamma steg. «Är det gamlen? Det var ett duktigt arbete, som förtjenar en slagtsup. Lefve alla fågelrepubliker, ned med suveränerna!» utropade han, då han hade fått fram flaskan och silfvertumlaren ur jagtväskan, och drack oss till.

«Var det inte det jag sade, att kapten blef glad,» sade Per grinande och småleende, i det han blinkade med ögonen och tog sig en duktig klunk ur bägaren, som räcktes honom. «Nu blir det en trefligare lek, sedan vi ha blifvit af med den der saten.»

Då vi hade utbytt berättelserna om våra äfventyr, släpptes hundarne. Jagtropen fylde skogen. De fingo genast upp, och snart bar det af i fullt hvinande dref. Eko upprepade skallet mångdubbladt mellan åsarne, och hjertat svälde af fröjd vid ljudet af den klingande jagten i den solblanka morgonstunden.