Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/144

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
114
MUMLE GÅSÄGG.

med arbetet, och märkte att han måste vara försigtig med honom, som var så stark. Han skulle komma in och få mat, sade han. Det tyckte Mumle Gåsägg också, och han åt ensam upp det, som var lagadt åt både husbondfolk och tjenare, och ändå var han icke halfmätt.

Det var karlakarl till arbetare, men det var en faslig karl att äta också, för det var ingen botten i honom, tyckte hemmansegaren. «En sådan arbetare kunde äta en stackars bonde från gård och grund, innan en visste ordet af,» sade han. Han hade icke mera arbete åt honom; det var bäst han gick till kungsgården.

Mumle Gåsägg gick till kungsgården och fick tjenst genast; i kungsgården fans nog både med mat och arbete. Han skulle nu vara springgosse och hjelpa pigorna med att bära ved och vatten och göra annat småarbete. Så frågade han hvad han skulle göra först.

Han kunde ta sig till att spenta sönder litet ved så länge, sade de. Ja, Mumle Gåsägg till att spenta och hugga, så att flisorna sprakade omkring honom; det dröjde icke länge förr än han hade huggit upp allt hvad som fans der, både vedfång och timmer, både sågstockar och virkesved, och då han var färdig med det, kom han och frågade hvad han nu skulle göra.

«Du kan gerna hugga upp all veden med ens,» sade de.

«Det fins inte mer att hugga,» sade Mumle Gåsägg.

Det var omöjligt, menade gårdsrättaren och gjorde en titt ut på vedgården. Jo, Mumle Gåsägg hade huggit upp alltsammans; det hade blifvit ved både af