Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/143

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
113
MUMLE GÅSÄGG.

ut en menniskounge, och gräsligt ful var han, med stort hufvud och liten kropp, och det första han skrek på, då han kom ut, var «sill och välling och gröt och mjölk». Derför kallade de honom Mumle Gåsägg.

Så ful han var, så tyckte de ändå om honom i förstone; men det dröjde inte länge, innan han blef så glupsk, att han åt upp all mat de hade. När de kokade ett vällingfat eller en grötgryta, som de tänkte de skulle ha nog af alla sex, så hvälfde han i sig det alltihop. Då ville de inte ha honom längre. «Jag har inte känt mig mätt något enda mål, allt sedan den här bytingen kröp ur äggskalet,» sade en af dem, och då Mumle Gåsägg hörde att de andra instämde häri, sade han att han skulle gerna resa sin väg, — «behöfde inte de honom, så inte behöfde han dem,» — och dermed gaf han sig bort ifrån gården. Sent omsider kom han till en bondgård, som låg i en stenbunden trakt, och frågade efter tjenst; de behöfde en arbetare, och husbonden satte honom till att rensa bort sten ur åkern. Ja, Mumle Gåsägg bar bort sten ur åkern och tog dem så stora, att det var många hästlass i dem, och antingen det var stort eller smått, så stack han det i fickan. Det dröjde inte länge förr än han var färdig med arbetet, och sedan ville han veta hvad han vidare skulle göra.

«Du skall plocka bort stenen ur åkern, hör du,» sade mannen, «du kan väl inte vara färdig, förr än du har börjat, vet jag.»

Men Mumle Gåsägg tömde sina fickor och kastade stenen i hög. Då fick husbonden se, att han var färdig

Asbjörnsen.8