«De der krikonen vålar jag inte,» sade Mumle Gåsägg och tog till att äta ännu mera; det bet hvarken bly eller jern på honom, och matrenseln stod framför och skyddade mot kulorna som en hel vall.
Så togo de sig för att kasta bomber och skjuta med kanoner. Han grinade litet för hvar smäll han fick.
«Åh, det käns knapt,» sade han. Men så fick han en bomb i vrångstrupen.
«Tvi!» sade han och spottade ut den igen, och så kom der en granat och plöjde en fåra i smörasken, och en annan tog bort matbiten mellan fingrarne på honom.
Då blef han arg, reste sig, tog storklubban och slog i marken och frågade om de ville ta maten ur munnen på honom med blåbären, som de blåste ut ur de grofva blåsrören. Han slog några slag till, så att det dånade i berg och backar, och fienden skingrades som agnar, och så var det slut med det kriget.
Då han kom hem igen och ville ha mera arbete, blef kungen riktigt illa vid, ty nu hade han trott, att han skulle vara honom qvitt. Han visste sig ingen annan råd än att skicka honom till helvete.
«Du skall fara till Gamle-Erik och kräfva ut landskylden,» sade kungen. Mumle Gåsägg i väg med renseln på ryggen och klubban på axeln; han var icke länge på vägen, men då han kom fram, var Gamle-Erik borta på ransakning. Det var ingen annan hemma än mor hans, och hon sade, att hon aldrig hade hört talas om någon landskyld, han fick komma igen en annan gång.
