Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/147

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
117
MUMLE GÅSÄGG.

fienden och kriga, ty kungen tänkte, att fienden väl skulle slå ihjäl honom. Nej, han ville inte att folk skulle slås sönder, han ville slåss ensam, han, sade Mumle Gåsägg.

Dess bättre är det, dess förr blir jag honom qvitt, tänkte kungen. Men en duktig klubba måste han ha, sade Mumle.

De skickade bud på smeden; han smidde en på fem lispund. Den kunde vara bra nog till att knäcka nötter med, sade Mumle Gåsägg. Så smidde han en på femton lispund; den kunde vara bra nog till att pligga skor med, sade han. Ja, större kunde smeden icke smida den med sitt folk. Då gick han själf till smedjan, Mumle Gåsägg, och smidde sig en klubba om femton skeppund, och den behöfdes det hundra man för att vända på städet. Den tyckte Mumle Gåsägg kunde duga i nödfall. Så måste han ha en matsäcksrensel; den gjorde de af femton oxhudar och stoppade den full med mat, och så stöflade han ned utför backen med renseln på ryggen och klubban på axeln.

Då han kom så långt, att krigsfolket fick se honom, skickade de ut en som frågade, om han ville ta emot dem.

«Vänta bara tills jag har fått äta,» svarade Mumle Gåsägg, kastade sig ned på marken och började äta bakom den stora matrenseln.

Men de kunde inte vänta, de gåfvo sig till att skjuta på honom genast, så att det både regnade och haglade reffelkulor.