Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/152

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
122
MUMLE GÅSÄGG.

sängbottnen, och ofvanpå sängen låg trollets Gamlamor och storsnarkade.

Hem igen foro de till sjös, och då de voro komna ett stycke ut, kom Gamlakäringen efter; då hon inte kunde hinna dem, gaf hon sig till att dricka, och hon drack så att det minskades och vattnet sjönk; men hafvet rådde hon icke med att dricka ur — och så sprack hon.

Då de kommo i land, skickade Mumle Gåsägg bud, att kungen skulle komma och hemta svärdet. Han skickade fyra hästar, — nej, de fingo det ej ur fläcken; han skickade åtta, och han skickade tolf, — men svärdet blef der det var, de orkade icke flytta det från stället. Men då tog Mumle Gåsägg det ensam och bar det fram till kungsgården.

Kungen trodde icke sina ögon, då han återsåg Mumle, men han låtsades vara glad och lofvade honom både guld och gröna skogar; och då Mumle ville ha mera arbete, sade han, att han skulle resa ut till trollslottet han hade och som ingen tordes vara på, och der skulle han ligga, till dess han hade byggt bro öfver sundet, så att folk kunde komma fram dit; «var han god till det, skulle han löna honom väl, ja gerna ge honom dotter sin,» sade han.

«Ja, det skulle han nog vara karl till,» mente Mumle Gåsägg.

Det hade aldrig någon kommit derifrån med lifvet; de, som hunno så långt att de kommo fram, lågo der både dräpte och hackade så små som gryn; och kungen