Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/166

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
132
BERTHE TUPPENHAUGS BERÄTTELSER.

snön; månen stod blank på himlen och stjernorna tindrade. Hvad kunde jag mera begära? Det gick i hvinande fart utför backarne, fram öfver slätterna och genom lundarne med sina björkar raka och smärta som pelare och hvilkas kronor bildade luftiga, glittrande slöjor af silfverbrokad, hvarunder ugglorna sutto och berättade ohyggliga historier i den tysta natten. Haren sade huuu! åt februarikölden och det hemska ugglepratet, räfven var ute på kärleksäfventyr, grälade med sina rivaler och utstötte hånande skrik,

Jag måste hålla mig på sidan om körvägen ett stycke, det kom en pelsklädd herre i enbetssläda bakom mig. Då han af bössan och jagtbytet, som jag bar, kunde se att jag var jägare, gaf han sig i tal med mig och sade, att om jag skyndade mig ned till elfven, skulle jag visst träffa på en flock vargar, ty just som han kom upp på backarne vid sundet, strök den öfver isen. Jag tackade för underrättelsen, satte i väg och kom ut på en udde. En grandunge sträckte sig härifrån ända ned till elfven och hindrade den fria utsigten öfver den samma. Vargarne såg jag icke. Jag lät det emellertid gå vidare utför, det gick med susande fart i grandungens skugga, och albuskarne gåfvo mig örfil på örfil, men under det pilsnabba loppet, var det ej möjligt att urskilja något föremål, och förr än jag visste ordet af, törnade jag emot en stubbe, knäckte den ena skidan och låg på hufvudet begrafven i snön. Då jag skulle resa mig, gjorde det så ondt i min ena fot, att jag nästan icke kunde stå på den; jag måste krypa