Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/167

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
133
BERTHE TUPPENHAUGS BERÄTTELSER.

omkring på knäna en stund och hittade slutligen bössan under snön med bägge piporna fullstoppade. Knapt hade jag lagt mig i bakhåll nere vid elfvens kant, förr än vargflocken kom lufsande uppför den; de voro fem in alles. Jag väntade dem med jägarens otålighet; på fyrtio stegs afstånd lade jag bössan till ögat och tryckte af, först den ena pipan — den klickade — så den andra, den brann af i förtid; och då den första pipans skott ändtligen small, slog rännkulan i grantopparne på andra sidan om elfven, och vargarne gåfvo sig af i fullt fyrsprång med svansarne rakt ifrån sig.

Förargad reste jag mig upp, smärtan i min fot hade tilltagit, och stödd på bössan som på en staf, släpade jag mig ut på elfven för att se hvar jag egentligen var. Till min glädje steg en rökpelare upp öfver trädtopparne på den andra sidan, och jag såg ett tak mellan granarne; jag kände igen mig: det var Tuppenhaug, ett torp under gården, der jag bodde. Med mycken möda kraflade jag mig upp för den branta, öfver ett par hundra steg långa backen, men hade också den tillfredsställelsen att se skenet af en duktig brasa från spishällen lysa ut genom fönstret. Jag linkade fram till dörren, lättade på klinkan och gick in som jag var, alldeles öfverhöljd af snö.

«Kors i Jesu Kristi namn, hvem är det?» sade gamla Berthe förskräckt och tappade en fårbog, som hon satt och skar i på bänken vid spiseln.

«God afton, bli’ inte rädd! Du känner väl igen mig, Berthe?» sade jag.