Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/176

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
140
BERTHE TUPPENHAUGS BERÄTTELSER.

drifvit in en kil i en stock, så att det var en spricka längs efter den, så kom hans gumma med middagsmaten till honom, tyckte han; det var gräddgröt, och det den som var fet, och den hade hon i ett fat så blankt, att det sken som silfver. Hon satte sig ned på stocken, medan han lade ifrån sig yxan och satte sig på en stubbe tätt bredvid; men i det samma såg han, att hon lade en lång kosvans ned i sprickan. Nu kan man väl förstå, att han icke rörde maten; men han satt och lirkade och skrufvade, tills han fick ut kilen, så att stocken knep ihop och svansen satt i klämma, och så skref han Jesu namn på fatet. Men då må ni tro hon fick fötter under sig; hon for upp så fort, att svansen gick tvärt af och blef sittande qvar i stocken, och så var hon borta; han såg inte hvart hon tog vägen. Fatet och maten, det var inte annat än en näfverskäppa med kogödsel i. Sedan tordes han nästan aldrig gå ut i skogen, för han var rädd hon skulle hämnas.

«Men en fyra fem år derefter kom en häst bort för honom, och han måste sjelf ut och leta. Bäst han gick i skogen, så var han inne i en stuga hos ett folk, men han hade ingen reda på huru han kom dit; på golfvet gick en ful käring och stökade och borta i en vrå satt en barnunge, som väl kunde vara omkring fyra år. Käringen tog ölkannan och gick bort till ungen med: «Gå nu,» sade hon, «och bjud far din en drick öl», Han blef så förfärad, att han tog till benen, och sedan har han hvarken hört eller sett någonting af henne eller barnungen, men konstig och småfnoskig var han alltid.«