Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/177

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
141
BERTHE TUPPENHAUGS BERÄTTELSER.

»Ja, han måtte ha varit en tokstolle, Mads Knae,» sade jag, «och någon skicklig signe-karl kan han då inte ha varit, när han inte kunde akta sig bättre. För resten var det rätt lustigt, det der om det gråa garnnystanet.» Det tyckte Berthe också, men en sådan signare som Mads Knae, det fans då inte på långa vägar. Medan vi sutto och pratade om detta, bad jag Berthe lemna mig jagtväskan, och då jag hade stoppat mig en pipa, räckte hon mig en brinnande sticka och började på en ny berättelse, som jag hade hört talas om att hon skulle kunna.

«Det var en sommar för länge, länge sedan, och de lågo till säters med kreaturen från Melbustad uppe på Halland. Men de hade inte legat der länge, förr än kreaturen började bli så oroliga, att det var alldeles omöjligt att styra dem. Det var många jäntor, som försökte valla, men det blef inte bättre förr än der kom en förlofvad flicka, och hennes trolofningskalas hade de nyss firat. Då blef di lugna med ens, och det var ingen konst att valla längre. Hon stannade der uppe ensam och hade ingen annan lefvande varelse hos sig än en hund. Som hon satt i säterstugan en eftermiddag, tyckte hon, att hennes käraste kom och satte sig hos henne och började tala om, att nu skulle de till att hålla bröllop. Men hon satt alldeles stilla och svarade ingenting, för hon tyckte hon blef så underlig till mods. Efter hand kom der flera menniskor in, och de började duka på borden med silfver och mat, och brudpigor bar in krona och stass och en grann brudkjol, som de