Berthe berättade ännu många flera historier. Slutligen knarrade snön under släden och hästen frustade framför dörren, jag stack några skillingar i handen på Berthe för bot och vård, och inom en qvarts timme var jag hemma. Ättikeomslag och kallt vatten gjorde snart foten bra; men då Berthe kom upp i köket på gården och, pockande på sina konster, ville tillegna sig äran af mitt hastiga tillfrisknande, kunde barnen ej hålla sig; de skrålade henne i örat hennes signe-vers, som jag hade lärt dem, och frågade om hon trodde att en tår bränvin och sådant dumt sladder kunde hjelpa för vrickning. Detta gjorde henne misstrogen; fast hon längre fram berättade mig mången vidunderlig historia och oaktadt jag hvarken sparade list eller öfvertalning, lyckades det mig aldrig sedan att få Berthe Tuppenhaug till att lyfta på fliken af den Isisslöja, hvarmed hon dolde trådmätningens, stöpningens och signekonstens mysterier.
 |
En eller flera illustrationer borde infogas här, som återfinns på sidan 183 i filen Norska folksagor och huldre-sägner.djvu. |
