andra önskar jag, att den jag ber sätta sig i länstolen, som står der inne i rummet, må bli sittande i den tills jag sjelf ber honom stiga upp igen; och slutligen önskar jag, att den jag ber krypa in i ståltrådspungen, som jag har i min ficka, må bli qvar der tills jag sjelf ger honom lof att krypa ut igen.» — «Du önskade som en dåre,» sade Sankte Per; »först och främst borde du ha önskat dig Guds nåd och barmhertighet.» — »Jag tordes inte hugga till så stort,» sade smeden. Derpå sade Vår Herre och Sankte Per farväl och gingo vidare.
Tiden led, och när stunden var inne, kom Hin, som det stod i kontraktet, och skulle hämta smeden. «Är du färdig nu?» sade han och stack in näsan genom smedjedörren. «Åh, jag måste nödvändigt smida ett hufvud på den här spiken först,» svarade smeden; «kryp du emellertid upp i päronträdet och plocka dig ett päron och gnag på; du kan nog vara både törstig och hungrig efter färden.» Hin tackade för godt tillbud och kröp upp i trädet. «Ja, när jag nu tänker rätt på saken,» sade smeden, «så får jag platt inte hufvudet smidt på spiken på fyra år, för det är fanken till jern att vara hårdt; ner kan du inte komma under den tiden, utan du får väl sitta och hvila dig så länge.» Hin tiggde och bad så innerligt vackert, att han skulle få komma ned igen, men det halp icke. Till sist måste han lofva, att han inte skulle komma igen förr än de fyra åren voro förbi, som smeden hade sagt. «Ja, då kan du få komma ner igen,» sade smeden.
Då nu tiden var förbi, kom Hin åter för att hämta smeden. «Nu är du väl färdig,» sade han, «nu tycker jag du kan ha hunnit smida hufvud på spiken.» — «Ja,
