Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/186

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
148
SMEDEN SOM DE ICKE TORDES SLÄPPA IN I HELVETET.

mig ett sätt att sko; det är bra att begagna, när dagen är kort.» Och dermed började han skära och bryta, tills han hade fått af alla hästbenen; «för jag vet inte hvad det ska’ tjena till att gå och knåpa med ett i sender,» sade han. Benen lade han nu i äsjan, som han hade sett Vår Herre göra, lade duktigt med kol på och lät smedsdrängarne draga af alla krafter i bälgstången; men det gick som man kunde vänta: benen brunno upp, och smeden måste betala hästen. Det tyckte han inte mycket om; men då i detsamma en gammal fattigstukäring kom gående förbi, tänkte han: «lyckas inte det ena, så tyckas väl det andra.»

Han tog gumman och lade henne i äsjan, och hur mycket hon gret och bad för lifvet, så halp det icke. «Du förstår inte ditt eget bästa, så gammal du är,» sade smeden; «nu ska’ du bli förvandlad till en ung jungfru igen på ett ögonblick, och ändå ska’ jag inte ta’ så mycket som en skilling för smidet.» Ja, det gick inte bättre med käringen, stackare, än med hästbenen. «Det var illa gjordt,» sade Vår Herre. «Åh, det är väl inte många som fråga efter henne,» svarade smeden; «men det är synd och skam af Hin, att inte hålla bättre än så hvad som står skrifvet öfver dörren.» — «Om du nu skulle få tre Önskningar af mig,» sade Vår Herre, «hvad skulle du då önska dig?» — «Försök,» sade smeden, «så tör du få veta det.» Vår Herre gaf honom tre önskningar. «Då önskar jag först och främst, att den jag ber klifva upp i päronträdet, som står här utanför smedjedörren, må bli sittande der tills jag sjelf ber honom komma ner igen,» sade smeden; «för det