Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/191

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
151
SMEDEN SOM DE ICKE TORDES SLÄPPA IN I HELVETET.

botten,» sade smeden; «jag är så rädd att jag ska’ tappa respengarne mina.» — «Mycket gerna,» sade Hin; han gjorde sig liten och kröp in i pungen. Men knapt hade han kommit dit in, förr än smeden knäpte ihop pungen. «Jo, den är hel och tät öfverallt,» sade Hin i pungen. «Det var roligt att höra det,» svarade smeden; «men det är bättre att vara förevar än eftersnar; jag må så gerna svetsa maskorna litet, bara för säkerhets skull,» och dermed lade han pungen i äsjan och gjorde den glödande. «Aj! aj! är du galen? Vet du inte, att jag är inne i pungen?» ropade Hin. «Ja, jag kan inte hjelpa det,» svarade smeden; «det är ett gammalt ordspråk som säger: man måste smida medan jernet är varmt,» och så grep han storsläggan, lade pungen på städet och började hamra allt hvad han orkade. «Aj! aj! aj!» skrek Hin i pungen. «Käre vän, låt mig bara slippa ut, så skall jag aldrig mera komma igen,» — «Åh ja, nu tror jag nog att maskorna ä’ svetsade tillräckligt,» sade smeden, «så nu kan du då få komma ut igen.» Dermed öppnade han pungen, och Hin bort så fort, att han inte tordes se sig tillbaka en gång.

Men efter någon tid föll det smeden in, att han kanske ändå hade burit sig dumt åt, då han hade gjort sig till ovän med Hin; «för skulle jag inte komma in i Guds rike,» tänkte han, «så kan det vara fara värdt, att jag blir husvill, eftersom jag har kommit i delo med honom, som råder öfver helvetet.» Han tyckte då att det var bäst att försöka komma in antingen i helvetet eller i himmelriket så godt först som sist, så att han