finge veta huru han hade det, och dermed tog han släggan på axeln och gaf sig i väg. Då han hade gått ett stycke, kom han till korsvägen, der vägen till himmelriket skiljer sig från den som leder till helvetet; der hann han upp en skräddargesäll, som gick och traskade med pressjernet i handen. «God dag!» sade smeden, «hvart skall du hän?» — «Till himmelriket, om jag kan komma in der,» svarade skräddaren; «än du då?» — «Åh, då få vi inte sällskap långt,» svarade smeden, «jag har tänkt försöka på i helvetet först, jag, för jag är litet bekant med Hin se’n gammalt.» Derpå sade de hvarandra farväl och gingo hvar sin väg; men smeden var en stark, kraftig karl och gick mycket fortare än skräddaren, så att det dröjde inte länge förr än han stod utanför porten till helvetet. Han lät vakten anmäla sig och säga att det var någon utanför, som gerna ville tala ett ord med Hin. »Gå ut och fråga hvad det är för en,» sade Hin till vakten, och det gjorde denne. «Helsa Hin och säg att det är smeden, som hade den der pungen, han vet,» svarade smeden, «och bed honom så vackert att jag får slippa in strax, för först har jag smidt i dag ända till middagen, och sedan har jag gått en lång väg.» Då Hin fick detta besked, befalde han vakten att genast låsa igen alla nio låsen, på porten, «och sätt dit ett hänglås till ändå,» sade Hin, «för kommer han in, så ställer han till oreda i hela helvetet.» — «Det lär väl inte stå till att få herberge här då,» sade smeden för sig sjelf, då han hörde att de stängde till porten bättre; «jag får väl försöka i
