Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/198

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


Per Gynt.

I Kvam bodde förr i tiden en skytt, som hette Per Gynt. Han låg ständigt uppe på fjället, och der sköt han björn och elg, ty den tiden var det mera skog på fjället, och i den höllo de till, sådana der odjur. En gång sent på hösten, långt efter sedan boskapen blifvit hemdrifven från sätern, skulle Per till fjälls. Allt folk hade rest hem från fjället så när som på tre säterjäntor, Då han kom upp till Hövringen, ty der skulle han vara i en säter om natten, var det så mörkt, att han icke kunde se handen framför sig, och hundarne började skälla så ursinnigt, att det var rent förskräckligt. Rätt som det var, stötte han emot någonting, och då han tog på det, var det både kallt och halt och stort, och han tyckte inte att han hade kommit vilse af vägen heller, så att han icke kunde veta hvad det var för slag; men otäckt var det.

«Hvem är det?» sade Per, ty han kände att det rörde på sig.

«Åh, det är Böjgen[1],» svarade det. Per Gynt var lika klok; men han gick utmed föremålet ett stycke, ty någonstädes skall jag väl slippa fram, tänkte han.

  1. Böjgen, sagouttryck, troligen en benämning på en krokig del af Midgårdsormen på det torra.