fyrsprång, så han snodde af sig både sele och släde, och björnen slog skallen mot dörrposten, så han låg död på fläcken.
Bonden låg i dösen och vältrade och vältrade löfruskor, tills han tyckte att han borde ha fullt lass på släden; men då han skulle till att surra om lasset, hade han hvarken häst eller släde. Så måste han traska efter, för att hitta rätt på sin häst. Om en stund mötte han krämaren.
«Har du mött någon häst och släde?» sade han till krämaren.
«Nej,» sade krämaren; «men jag mötte fogden här nedåt; han åkte så fort, han skulle visst bort och flå någon.»
Om en stund mötte han fattigkäringen.
«Har du mött någon häst och släde?» sade han till fattigkäringen.
«Nej,» sade käringen; «men jag mötte presten här nedåt; han skulle visst i socknebud, för han åkte så fort, och bondskjuts hade han.»
En stund derefter mötte bonden räfven.
«Har du mött någon häst och släde?» sade bonden.
«Ja,» svarade Mickel; «men Nalle Hedersknyffel satt i och körde som om han hade stulit både häst och åkdon.»
«Fan fare i honom! Han kör väl ihjäl hästen min,» sade bonden.
«Så drag af honom pelsen och stek honom i askmörjan,» sade Mickel. «Men skulle du få igen hästen
