inte undra öfver att inte fisken går ut i elfven, för öppnar den munnen för att få en klunk rent vatten, så får den hela kräfvan full med sågspån och frat. Det förbannade sågfratet! Ja, Gud förlåte mig mina synder, det är sågen, som ger oss bröd, både mig och de mina, men jag blir så arg, när jag tänker på de väldiga klumpar, jag har dragit upp här i forna dagar.»
Gossen hade emellertid kommit efter med fiskkorgen, men tycktes vara illa till mods öfver allt det bråk och larm, som rådde i sågen. Försigtigt trampade han på golftiljorna, och i hans ansigte målade sig fruktan och ängslan för vattnets brusande mellan hjulen under hans fötter och golfvet.
«Här ä’ de’ inte bra te vara, jag önskar jag vore hemma,» sade han.
«Är du inte hemma här?» frågade jag.
«Hva’ ä’ du för en, hvar ä’ du ifrån?» sporde den gamle.
«Åh, jag ä’ från Gamlebyn, och så har jag varit hos fullmäktigen på Brække me’ ett bref från länsman, men jag ä’ så rädd för att gå ensam i mörkret,» svarade gossen, som hela tiden hade hållit sig i närheten af mig.
«D’ä’ skam af en så’n lång pojke som du ä’, att vara rädd för så’nt,» sade gubben, men tillade tröstande: «rätt nu kommer månen opp, och du får nog sällskap me’ herrn här.»
Jag lofvade den mörkrädde gossen mitt sällskap ända till Beierbron, och det tycktes lugna honom något.
