Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/216

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
174
QVARNSÄGNER.

Emellertid stannade sågen, och två af karlarne togo sig till att [f]ila och hvässa sågbladen, hvilket framkallade ett hvinande, till märg och ben gående ljud, som är så skärande, att det om natten genom forsens brus ej sällan tränger ned till staden från den aflägsna sågen. Det tycktes göra ett mycket pinsamt intryck på den mörkrädde gossens nerver.

«Hu, här tordes jag inte vara en natt för mycket godt,» sade han och stirrade omkring sig, som om han väntade att få se Necken stiga upp ur golfvet eller en tomte i hvar vrå.

«Jag har varit här många nätter,» sade gubben, «och inte har jag haft något men af’et.»

«Jag har hört af mor, att det ska’ vara så mycket trolltyg och spökerier i så’na här sågar och qvarnar,» sade gossen ängsligt.

«Jag har inte hört nå’nting, jag kan inte säga’t,» sade den gamle. «Vattnet har, förstås, släpts på eller stängts af för mig ibland, när jag har tagit mig en liten lur här inne i sågen om nätterna, och ibland har jag hört, att det har prasslat vid stockändan, men jag har aldrig sett nå’nting. Folk tror för resten inte längre på så’nt der nu,» fortfor han med en frågande blick på mig, «och derför törs det inte våga sig fram; folk ä’ för kloka och belästa nu för tiden.»

«Det kan du ha rätt i,» sade jag, ty jag märkte mycket väl, att det låg någonting doldt bakom den blick, han sände mig, och ville hellre förmå honom att berätta gamla historier än inlåta mig på att gendrifva