Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/219

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
177
QVARNSÄGNER.

Men rätt som det va’, begynte den, som hade kommit in, att krafsa ut eldkolen öfver hällen. Käringen skrapa’ ihop dem igen, hon.

«Hvad heter du? sa’ den underjordiska till käringen.

«Jag heter Sjelf,» sa’ käringen.

Det tyckte hon va’ ett besynnerligt namn, och så börja’ hon att krafsa ut kolen öfver spiseln igen. Och käringen vardt arg och begynte gräla och sopa tillbaka kolen igen. Det höll di på med en lång stund, men bäst de’ va’, välta’ käringen tjärgrytan öfver den underjordiska. Hon te att hojta och skrika, och så rände hon ut och ropte:

«Far, far, Sjelf har bränt mej!»

«Åh, har du sjelf gjort’et, sa får du också sjelf ha’t,» sa’ det borta i berget.» —

«Det var väl att det inte gick på tok för den käringen,» sade det gamla gråskägget. «Hon hade lätt kunnat bränna opp både sig sjelf och qvarnen, för då jag var hemma, hörde jag talas om nån’ting snarlikt, som skulle ha händt der i forna tider. Det var en gårdsegare der, som hade en qvarn, och den brann för honom två pingstqvällar efter hvarann. Då det led framåt pingst året derpå, var det skräddare hos honom och sydde helgdagskläder.

«Jag undrar hur det går med qvarnen den här gången, månn tro den ska’ brinna i natt också?» sa’ mannen,

«Det ska’ inte bli farligt,» sa’ skräddaren. «Ge mej nyckeln, så ska’ jag nog se efter qvarnen.»


Asbjörnsen.12