Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/218

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
176
QVARNSÄGNER.

Mannen sprang efter beckgrytan, som stod och kokade, slog den i gapet på honom och sade: «Har du känt någonting koka så hett?» Då släpte tomten qvarnstocken och gaf till ett förfärligt tjut. Sedan har ingen hvarken sett eller hört honom der, och inte heller har han hindrat folk från att mala.»

«Ja,» sade gossen, som med en blandning af rädsla och nyfikenhet hade följt med min berättelse, «det har jag verkligen hört af min farmor, och hon talade också om en annan historia om en qvarn. Det var uppåt landet, och ingen kunde få malet der, för der va’ så fullt med trolltyg. Men så va’ det en fattigkäring, som va’ så angelägen om att få målet litet en qväll, och hon bad om hon kunde få lof te att mala der om natten.

«Nej, Gud bevare oss,» sa’ karln, som rådde om qvarnen, «det går inte an att du mal der i natt, då kommer det nog att spöka både för dej och oss andra i qvarnen,» sa’ han. Men käringen sa’ att hon va’ så angelägen att få malet, för hon hade inte ett grand vällingmjöl och ingen mat att ge sina barn. Ja, te sist så fick hon lof te att gå i qvarn och mala om natten, Då hon kom dit, gjorde hon upp eld under en stor tjärgryta, som stod der, och fick qvarnen i gång och satte sig te att sticka på en strumpa på spiselhällen. Om en stund kom ett qvinnfolk in och hälsade på henne. «God qväll, du,» sa’ hon till käringen.

«God qväll,» sa’ käringen och satt qvar och stickade.