bonde samt flerårig stortingsman, fattade redan tidigt beslut om att låta sonen studera; och denne å sin sida var så flitig, att han redan 1830 vardt student, utan att i mer än ett år hafva behöft för sina studiers skull vistas utanför föräldrahemmet. Denna stilla ungdomstid vid fädernehärden har tvifvels utan hos Moe utvecklat några af de yppersta bland de egenskaper, som sedan lagt grunden till hans rykte samt utgjort kärnpunkter af hans väsen; man påminner sig närmast hans djupa och sunda fromhet, hans skarpa blick för det folkligt egendomliga så i språk som sätt, väsen och tankegång samt slutligen hans varma kärlek för det fäderneärfda, främst i visdom, saga och sång. Vorden student vände Moe sina studier till den teologiska embetsexamen, som han, fördröjd dels af andras undervisande dels af egna forskningar i den folkliga diktningens verld, emellertid ej fick tillfälle att aflägga förr än 1839.
Sedan Moe äfven efter sin examen i flera år haft informatorstjenst på åtskilliga håll, vardt han 1845 lärare vid krigsskolan i religion, modersmål och logik. Allt fortfarande arbetade han emellertid med folkdikters upptecknande och fick efter 1849 härtill ett årligt statsanslag af 250 specier. 1853 nämdes Moe till residerande kapellan i det natursköna Krödsherred och befordrades derifrån först 1863 till Sognepræst i Bragernæs vid Drammen samt vidare 1871 till samma tjenst i Vestre Aker nära Kristiania, tills han slutligen 1875 vardt biskop i Kristianssand.
Moes första verk inom folkdiktsforskningens område är den 1840 utgifna «Samling af Sange, Folkeviser og Stev i norske Almuedialekter». Derefter följa hans tillsammans med Asbjörnsen utgifna sagor och den ypperliga inledningsskriften till dessas senare upplaga (af 1850) samt slutligen hans många reseredogörelser och den ovärderliga skildringen «Besög i et Bondebryllup». — Som skald är Moe en af de renaste, frommaste och djupaste i Norden.
Vördnad inför denne folkvisans, sagans, sångens och den evangeliska trons man!
