stadens rökflor höjde sig Akershus med sina torn, som tydligt aftecknade sig mot fjordens spegel, hvari Näsudden kastade sig långt ut som en väldig slagskugga. Himlen var icke alldeles klar, och det var litet drag i skyar och luft; månens sken blandade sig med sommarnattens skymning och dämpade konturerna i förgrunden af det landskap, som utbredde sig framför våra fötter. Men öfver fjorden låg månljuset klart och strålande, medan Asker- och Bærumsåsarne, förtonande i svartblåa skuggor, lyfte sig öfver hvarandra högt upp i luften och bildade landskapets ram i fjärran.
Uppfriskade af nattdaggens kyliga bad utsände violer och andra nattliga blommor en stark doft öfver ängarne, men från myrarne och bäckdragen kommo då och då fuktiga, genomträngande fläktar, som isade mig.
«Hu, det ryser i mig,» ropade min följeslagare i sådana ögonblick. Han trodde, att dessa fläktar voro nattliga gastars andedrag, och tyckte sig se en trollkäring eller en katt med glödande ögon i hvarje buske, som rördes af vinden.
 |
En eller flera illustrationer borde infogas här, som återfinns på sidan 223 i filen Norska folksagor och huldre-sägner.djvu. |
