Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/227

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
183
GOSSEN SOM GICK TILL NORDANVINDEN.

Han gaf sig derför af, men vägen var lång, och han gick och gick, och så kom han ändtligen till Nordanvinden, «God dag,» sade gossen, «och tack för sist.» — «God dag,» svarade Nordanvinden — han var grof i målföret — «och tack för sist sjelf. Hvad vill du?» — «Åh,» sade gossen, «jag ville bara be dig vara så god och låta mig få igen mjölet, som du tog ifrån mig på bodtrappan; för litet ha vi, och när du far så fram och tar den smula vi ha, så blir det icke annat än svälta ihjäl.» — «Jag har inte något mjöl,» sade Nordanvinden, «men efter du är så i behof, skall du få en duk, som ger dig allt hvad du kan önska, bara du säger: Duk, bred ut dig och duka upp alla slags kosteliga rätter!»

Det var gossen med om. Men som vägen var så lång, att han icke kunde hinna hem på dagen, gick han in till en gästgifvare på vägen, och då de, som voro der, skulle till att spisa qväll, lade han duken på ett bord, som stod i ett hörn, och sade: — «Duk, bred ut dig och duka upp alla slags kosteliga rätter!» — Knapt hade han sagt det, förrän duken gjorde så, och alla tyckte det var härligt; men ingen tyckte bättre om det än gästgifvarns hustru. Det var inte mycket bråk med stekning och kokning, med dukning och inbärning och framsättning på det bordet, tänkte hon. Då det derför led frampå natten, så att alla sofvo, tog hon gossens duk och lade en annan i stället, som var alldeles lik den han hade fått af Nordanvinden, men som icke kunde duka upp en hafrekaka en gång.