Då gossen vaknade, tog han sin duk och gick, och den dagen kom han hem till modern. — «Nu,» sade han, «har jag varit hos Nordanvinden, — det var en hygglig karl, för han gaf mig den här duken, och bara jag säger till den: Duk, bred ut dig och duka upp alla slags kosteliga rätter! så får jag all den mat jag kan önska mig.» — «Det vet jag visst,» sade modern, «det tror jag inte förrän jag får se det.» — Gossen skyndade sig att sätta fram ett bord, lade duken på det och sade: «Duk, bred ut dig och duka upp alla slags kosteliga rätter!» men duken dukade icke upp en bit bröd en gång.
«Det blir ingen annan råd, än jag får gå till Nordanvinden igen då,» sade gossen och lade i väg. Fram på eftermiddagen kom han dit der Nordanvinden bodde. — «God qväll,» sade gossen. — «God qväll,» svarade Nordanvinden. — «Jag vill ha rätt för mjölet du tog ifrån mig,» sade gossen, «för den der duken du gaf mig dugde ingenting till.» — «Jag har inte något mjöl,» sade Nordanvinden, «men här har du en bock, som gör idel gulddukater, bara du säger: ’Min bock, gör pengar’!» Det tyckte gossen bra om; men som det var så långt hem, att han icke kunde hinna dit på dagen, tog han återigen nattqvarter hos gästgifvaren. Innan han begärde något, pröfvade han bocken, ty han ville se om det verkligen var sant som Nordanvinden hade sagt, och det egde nog sin riktighet; men då gästgifvaren såg detta, tyckte han det var en präktig bock, och då gossen väl hade somnat, tog han en annan, som icke gjorde gulddukater, och satte i stället.
