han pustade och ansträngde sig som en vallhund i solbadd, och då han kom utan harar till kungsgården om qvällen, stod kungen färdig med knifven ute på gården och tog och skar tre breda röda remmar ur ryggen på honom och strödde peppar och salt i såren, och så i ormgropen med honom.
Då det hade gått om någon tid, ville Askepilten i väg för att valla kungens harar, och det sade han till farsgubben; han tyckte det skulle vara sådant passande arbete för honom att drifva omkring i skog och mark och ibland smulronfällena och löpa efter en flock harar och ligga och sofva och lata sig i solbackarne emellanåt.
Farsgubben mente tro på, att det nog kunde finnas arbete, som passade honom bättre; gick det inte värre, så gick det bestämdt inte bättre än det hade gått bröderna hans; den, som skulle valla kungens harar, fick inte gå och dra benen efter sig som en fluga i sirap; och när de togo till att skena i solbackarne, blef det annan dans än att fånga loppor med vantar på sig; den, som skulle slippa ifrån det med hel rygg, fick vara mer än qvick och lätt, och flyga måste han kunna värre än ett torrt skinn och en fågelvinge.
Men vara hur det ville, så hjelpte det inte, sade Esben Askepilt; han skulle till kungsgården och tjena kungen, för någon ringare man ville han inte tjena, sade han, och hararne skulle han nog valla, de kunde väl inte vara stort värre än geten och kalfven. Så tog Askepilten renseln på nacken och larfvade nedför backen.
