Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/236

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
190
VALLARE FÖR KUNGENS HARAR.

Då han hade vandrat både länge och väl, så att han började bli riktigt hungrig, kom han till den gamla käringen, som stod med näsan i vedkubben och ryckte och slet och ville lös.

«Goddag, gamlemor!» sade Askepilten; «står du der och bryner näsan din, du stackars skrälle?» sade han.

«Nu har ingen kallat mig mor på hundra år,» sade käringen; «men kom nu och hjelp mig lös och ge mig sedan en smula till lifs, för jag har inte haft mat i mun på hela den tiden, så skall jag göra dig en morstjenst igen,» sade hon.

Ja, han tyckte nog hon kunde behöfva både mat och dryck, sade Esben Askepilt.

Så klöf han kubben åt henne, så att hon fick näsan lös, och satte sig till att äta och delade med sig åt henne, och käringen hade god matlust, det kan man nog veta, så hon tog för sig brorslotten af matsäcken.

Då de hade slutat med det, gaf hon Askepilten en pipa, som var sådan, att när han blåste i den ena ändan, så spred det sig åt alla håll, det som han ville ha spridt, och när han blåste i den andra, så samlade det sig igen; och om pipan kom bort för honom, så fick han henne igen, bara han önskade henne tillbaka. Det var något till pipa, det, tänkte Esben Askepilt.

Då han kom till kungsgården, togo de honom till vallare genast, det var icke ondt om tjenst der, och kost och lön skulle han få, och var han i stånd till att valla kungens harar, så att ingen kom bort, skulle han