Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/240

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
194
VALLARE FÖR KUNGENS HARAR.

«Det var ett högt pris för den der harpipan,» tyckte prinsessan, och hon liksom drog sig litet för att ge honom kyssarne, men eftersom det var i skogen, så att ingen såg det eller hörde det, så fick det basa, för pipan måste hon ha och ville hon ha, sade hon, och då Esben Askepilt hade fått det han skulle ha, så fick hon pipan, och så gick hon och höll och fingrade på den under hela vägen, men då hon kom till kungsgården och skulle ta upp den, försvann den mellan fingrarne på henne.

Dagen derpå ville drottningen sjelf åstad och locka ifrån honom pipan, och hon mente tro på, att hon skulle allt ha pipan med sig.

Hon var mera mån om skillingen ock bjöd icke mera än femti daler, men hon måste öka på, så att det blef trehundra. Askepilten sade, att det var något till pipa, och det var ett skamligt missbud, men för hennes skull fick det väl gå; ville hon ge honom trehundra daler och en smällkyss på köpet för hvar daler, så skulle hon få den. Det fick han väl tillmätt, ty på den sorten prutade hon icke så synnerligen.

Då hon hade fått pipan, så både band hon den fast och gömde den väl, men det gick inte henne en hårsmån bättre än de andra, ty då hon skulle ta fram den, var pipan borta, och om qvällen kom Esben Askepilt hemdrifvande med kungens harar som med en vältamd fårflock.

«Det är strunt alltihop,» sade kungen; jag får väl ge mig i väg sjelf, om vi ska’ få ifrån honom den usla pipan;