det blir väl ingen annan råd, kan jag se,» — och då Esben Askepilt var kommen väl till skogs med hararne följande dagen, så gick kungen efter och träffade honom i samma solbacke, der qvinfolken hade varit i lag med honom.
Ja, de voro något till såta vänner, och Esben visade honom pipan och blåste både i den ena och i den andra ändan på den, och kungen tyckte det var en märkvärdig pipa och ville ändtligen köpa den, om om han så skulle ge tusen daler för pipan.
«Ja, det är något till pipa, det,» sade Esben Askepilt, «och för pengar är den inte till salu,» sade han, «men ser du den hvita hästen der nere?» sade han och pekade bort i skogen.
«Ja, det är min egen häst, det är Hviten, det,» sade kungen, — den måtte han väl känna igen.
«Ja, vill du ge mig tusen daler och kyssa den hvita märren, som går nere i myren, der vid den stora furen, så skall du få pipan min.»
«Är den icke till salu för något annat pris?» frågade kungen.
«Nej, det är den inte,» sade Esben.
«Ja, men jag får väl lof att lägga min sidennäsduk emellan?» frågade kungen.
Det kunde han väl få, och så fick han pipan och lade den i sin penningpung, och den stack han i fickan och knäpte väl till om den, och så begaf han sig på hemvägen; men då han kom till kungsgården och skulle ta fram pipan, så var det inte bättre med honom än med qvinfolken, — han hade ingen pipa qvar, han
