de raskaste sjömän jag har känt, for jag ofta på hafvet under min uppväxande tid. De stunder, jag tillbragte tillsammans med honom, höra till mina käraste minnen. Fri och glad som en fågel flög jag ut på vågorna; i den lätta snipan foro vi ut på jagt efter änder, ejderfaglar och sälar mellan skären; på den däckade båten seglade vi långt ut till hafs på makrilldrag, och när han fick ett skepp att lotsa in, förde jag ibland hem båten ensam eller i sällskap med lotspojken. Sedan den tiden har jag alltid haft en stark längtan efter sjön och det salta hafvet. Men i stället för att hålla långa utgjutelser öfver sjölifvets härlighet, vill jag nu berätta om en färd, som vi gjorde tillsammans, då jag för några år sedan var hemma på besök, och under den färden var det just som min gamle vän berättade den historia, jag nu vill meddela.
Vi tillbragte några dagar ute vid de yttersta hafsskären. Vi seglade med den däckade båten, en stor Hvalö-båt[1]. Besättningen var Rasmus Olsen (så hette min omtalade vän), lotspojken och jag. En morgonstund i dagningen stucko vi af ut till hafs för att fiska makrill. Det var en svag landbris, som knapt förmådde lätta på den tunga dimman, hvilken insvepte skären och de nakna klipporna, hvarifrån måsarne uppskrämda fladdrade omkring oss med sina hesa skrik; tärnorna utstötte sitt gälla: «Tre ägg:» och strandskatan sitt hånfulla: «Klick klick!» som har kommit så mången bommande skytt att småle. Öfver det
- ↑ En större lotsbåt med spritsegel, från Hvalöarne i Kristianiafjorden.
