Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/246

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
200
MAKRILLDRAG.

gråa hafvet, hvars yta blott sällan lifvades af en alka, en tordmule, en ejdersvärm eller en stönande delfin, hängde luften disig och tät. Rasmus satt sjelf i aktern vid rodret, medan gossen än var förut än akterut, allt efter omständigheterna. Rasmus var en högväxt, groft bygd man med ett brunt och väderbitet ansigte, hvars uttryck var godmodigt. I djupet af hans gråa, kloka ögon låg dock ett allvar och en forskande blick, som vittnade om att han var van vid att trotsa faror och se djupare in i saker och ting än leendet kring munnen och de skämtsamma ord, han ofta förde på tungan, tycktes antyda. Som han satt der med en sydvest ned öfver öronen i en lång, gulgrå skinntröja, fick hans gestalt i den tjocka morgonluften en nästan öfvernaturlig storlek, och man kunde lätt falla på den tanken att man hade framför sig en gengångare från vikingatiden — men på vikingatiden begagnade man icke tobak, och det gjorde Rasmus Olsen, och det så det förslog.

«Han blåser inte så mycket att han kan peta omkull en barkbåt i en rännsten,» sade Rasmus och bytte ut tobaksbussen mot en liten svartrökt kritpipa, i det han såg sig omkring åt alla väderstreck. «I går qväll vid solnedgången stod det fullt med de präktigaste blåsmoln på himlen, men nu fins det inte en tapp.»

Lotspojken, som höll utkik förut och arbetade med styrbords åra för att hindra båten att falla af, då strömmen kom vesterifrån, svarade, att han tyckte det lättnade förut.