Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/252

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
206
MAKRILLDRAG.

Långt borta i söder stod en mörk molnbädd med skarpa konturer öfver hafvet; först hade vi sett den som en smal rand, sammansmältande med himmel och haf, men småningom höjde den sig som en vägg eller ett förhänge, som upptill snart fick en bård af tunga, halmgula, hopvridna och sammanrullade åskmoln. Understundom blef molntäcket ljusare eller genomskinligare, det såg ut som om någon gick med ljus bakom det. Någon blixt syntes icke, men vi hörde ett aflägset, svagt dån, som jag i början trodde kom från vågorna.

«Nå,» sade Rasmus, då han hade tändt sin pipa och tagit styret igen, «pojken var, som jag sa’, synt, och bäst som han sitter förut i besättningens kabyss, hör han hur det talar inne i lastrummet. Han tittar in genom en springa och då ser han, att det sitter tre kolsvarta korpar på mellandäcksbjelkarne der inne och de talade om sina män. Alla hade de ledsnat på dem, och de ville ta lifvet af dem. Det var lätt att förstå, att det var trollkäringar, som hade antagit en annan skepnad.

«Men ä’ det säkert, att det inte ä’ någon som hör oss?» sade den ena af korparne. Gossen kunde på målföret höra, att det var skepparens hustru.

«Nej, det ser du väl,» sade de andra två, som voro hustrur till förste och andre styrmannen, «här ä’ inte en mensklig varelse ombord.»

«Nå, då skall jag säga det; jag vet ett bra sätt att bli af med dem,» tog skepparehustrun till ordet igen och hoppade närmare till de andra två. «Vi kunna