Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/251

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
205
MAKRILLDRAG.

barnet, förstod han sig bra på allting ombord; han var en stor och stark pojke och inte rädd för att hänga i, då det gälde att ta ett tag; han gjorde nästan samma tjenst som en fullväxt, och munter och glad var han, så att han satte lif i de andra; derför ville skepparen ogerna vara af med honom. Men pojken hade inte alls någon lust till att ligga och plaska i den stora tvättbaljan så sent på hösten; emellertid skulle han stanna qvar ombord tills de hade lastat och voro segelfärdiga. En söndag, då manskapet hade ledigt och skepparen var uppe hos en skogsbonde för att handla smålast och läkt till litet däckslast — det var väl hans egen affär, kan jag tro — skulle pojken hålla vakt på skutan. Men det får jag inte glömma, han var född på en söndag och hade hittat en fyrväpling, derför var han «synt», han kunde se de osynliga, men de kunde inte se honom.

«Ja ja, det blir hårdt väder,» afbröt berättaren sig sjelf, i det han reste sig upp och skuggade med handen öfver ögonen för att kunna se söderut obehindradt af den solglimt, som nu föll öfver de länga, skimrande böljorna. «Se hur han drar sig ihop; han kommer med blixt och dunder. Bäst att vända i tid; nu har vi inte en pust igen. Vi ligger här i dödvattnet och drifver som en hösäck; men vi måste refva, förr än han kommer öfver oss. Hitåt, son!»

Medan refvandet pågick, tog jag styret och tittade efter vädret. Det var blankt och nästan lugnt; vinden hade lagt sig, men vår båt gungade på efterdyningarne.