Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/261

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
211
MAKRILLDRAG.

Då de kommo i land, talade skepparen och styrmannen om, att de skulle skrifva till sina hustrur. «Det kan ni gerna låta bli,» sade pojken, «för ni har inte mer några hustrur.»

«Hvad är det för prat, pojkspoling, har vi inga hustrur?» sade skepparen. «Har du kanske tagit lifvet af dem?» sade styrmannen.

«Åh nej, vi ha hjelpts åt allesammans,» svarade gossen, och så berättade han hvad han hört och sett den söndagen, då han höll vakt på skutan, då manskapet hade ledigt och skepparen handlade läkt hos skogsbonden.

Då de kommo hem, fingo de höra, att deras hustrur hade försvunnit dagen före ovädret, och sedan hade ingen hvarken sett eller hört talas om dem.» —

Under denna och andra berättelser, som Rasmus trakterade med, led det mot qvällen. Ovädret närmade sig långsamt och steg högre på himlen som ett mörkt förhänge; blixtarne ljungade än ned mot hafvet, än bugtade de sig som horizontala ormar och bildade eldfransar omkring förhängets rika molndraperier, än gjorde de alltsammans genomskinligt som flor och musslin. Ännu var ovädret aflägset; åskdundret hördes svagt, och hafvet rullade, så långt vi kunde se, endast långa, blanka böljor, men de hade samma färg som blod och vin, ty solen gick ned i röda stormskyar, hvilkas färger uppfångades i hafvets spegel. Men det var alldeles tydligt, att vi ej skulle undgå det; böljorna växte, strömmen dref oss mot land, och det kom endast då