och då en vindpust, som fylde vårt segel. Vid dagens sista ljus sågo vi en svart strimma långt borta vid himlaranden; allt efter som den kom närmare, gick en hvit rand af piskadt skum framför den, och stormen och natten voro öfver oss. Som en pil for båten framåt, och det dröjde icke länge förr än vi voro vid de yttersta skären, der sjöfåglarne, uppskrämda af de täta blixtarne och åskknallarne, hväste och skreko och fladdrade omkring i massor som hvita skyar. Men deras skrik ljöd hest och svagt genom bränningarne. Holmarne och skären dämpade väl litet af den häftiga sjögången, men längre in mot land, der hela hafvet låg på, växte den åter, och vid ljungeldarnes sken, sågo vi längs hela kusten högt skummande bränningar, hvilkas dån ljöd som en åska i våra öron. Rasmus höll skarp utkik i detta mörker, som föreföll mig ogenomträngligt; jag kunde ej urskilja annat än det breda, hvita skumbandet, som vi närmade oss med hotande hastighet. Ändtligen upptäckte jag en liten mörk punkt, som vi styrde emot, och inom få minuter foro vi mellan brott och bränningar in genom det smala sundet vid Ullerhufvud och löpte lyckligt in i den trånga hamnen, der bergstoppar och höga klippor gåfvo oss lä mot vind och vågor.
 |
En eller flera illustrationer borde infogas här, som återfinns på sidan 260 i filen Norska folksagor och huldre-sägner.djvu. |
