Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/263

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Peik.

Det var en gång en man och en hustru; de hade en son och en dotter, som voro tvillingar, och de voro så lika, att de icke kunde skiljas ifrån hvarandra på annat än klädseln. Gossen kallade de Peik. Han var till föga gagn, medan föräldrarne lefde, ty han hade icke håg för annat än att drifva gyckel med folk, och han var så full med nojs och skälmstycken, att ingen fick vara i fred för honom; men då föräldrarne voro döda, blef det än värre, — han ville icke taga sig något till; han gjorde bara ände på det, som fans efter dem, och stälde sig illa med alla menniskor. Systern sträfvade och knogade allt hvad hon orkade, men det ville inte förslå, och så sade hon till honom, hur galet detta var, att han inte ville göra något gagn, och frågade:

«Hvad ska’ vi ha att lefva af, sedan du har gjort slut på alltihop?»

«Då går jag ut och narrar någon,» svarade Peik.

«Ja, det blir nog en lönande födkrok, Peik,» sade systern.

«Jag får väl fresta på,» sade Peik.

Då det var slut på allt, hade de icke mer; då lomade Peik i väg, och han gick och gick, tills han