Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/265

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
215
PEIK.

kom ihåg hur ömklig han såg ut, då han satt der och slank på hästryggen lik en hösäck, som inte visste åt hvilken sida den skulle falla, men det drog om både länge och väl, och det kom ingen Peik, så att till slut märkte kungen, att han var lurad både på häst och sadel, fastän Peik inte hade haft narrpinnarne med sig, — och nu blef det ett annat ljud i skällan, ty kungen blef så vred, att han ville bort och dräpa Peik.

Men Peik hade fått veta dagen, då han skulle komma, och sade till systern, att hon skulle sätta på tälgstensgrytan med en droppe vatten i. Med det samma som kungen kom, ryckte Peik grytan af elden och ut på huggkubben med den och kokade gröt på kubben.

Kungen undrade på detta och blef så rent förbluffad, att han glömde hvad han hade kommit dit för.

«Hvad vill du ha för den der grytan?» sade han.

«Jag kan inte vara af med den,» svarade Peik.

«Hvarför kan du inte det?» sade kungen; «jag skall betala dig bra för den,» sade han.

«Jo, den sparar mig både besvär och pengar, både fällning och huggning, både körning och förning,» sade Peik.

«Det är det samma, jag ger dig hundra daler,» sade kungen; «du har narrat af mig häst och sadel och betsel på köpet; men det får vara som det är, om jag får grytan,» sade han.

Ja, så fick han väl ta den då, sade Peik.

Då kungen kom hem, bjöd han främmande och lagade till gästabud, men maten skulle de koka i den