Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/267

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
217
PEIK.

bara golfvet. Nu märkte han, att Peik hade varit ute med sina narrpinnar den gången också. Han slet sina hår och ville åstad och dräpa honom igen, och nu skulle han inte skona honom, antingen han var mör eller morsk.

Men Peik hade beredt sig på att ta emot honom igen. Han slagtade en vädur och tog och fylde blodet i blåsan och våmben och stoppade ned dem i barmen på syster sin och sade henne hvad hon skulle säga.

«Hvar är Peik?» skrek kungen, — han var så ond, att han skälfde på målet.

«Han är så klen, att han inte orkar röra sig,» sade hon, «och han skulle försöka få sig en liten lur.»

«Då får du väcka honom,» sade kungen.

Nej, det tordes hon inte, för han var så häftig af sig.

«Ja, jag är ändå häftigare, jag,» sade kungen, «och väcker inte du honom, så skall jag ...» sade han och for med handen åt sidan, der knifven satt. Nej, då måste väl hon åstad och väcka honom; men Peik vände sig hastigt om i sängen, drog ut en liten knif och rispade henne i blåsan och våmben, så att blodet sprutade ur barmen på henne, och hon föll omkull på golfvet som om hon var död.

«Sådan satan du är, Peik,» sade kungen; «nu har du ju skurit ihjäl din egen syster, och det så sjelfva kungen står och ser på det,» sade han.

«Det är inte farligt med liket, så länge det finns väder i näsan på mig,» sade Peik och tog fram ett bockhorn, som han gaf sig till att tuta i, och då han hade tutat en brudmarsch, satte han hornet intill henne