Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/269

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
219
PEIK.

följande, kunde han icke blåsa lif i dem; de voro och förblefvo döda, både drottningen och dottern, och han måste lägga dem i jorden och hålla graföl på köpet.

Så ville han till Peik och ta honom af daga igen, men Peik hade sina trollkunniga spejare ute, så att han visste att kungen kom, och han sade till systern:

«Nu måste du byta kläder med mig och resa bort, så skall du få allt hvad vi ega.»

Ja, hon bytte kläder med honom och packade in och reste bort det fortaste hon kunde, och Peik satt qvar der ensam i systerns kläder.

«Hvar är Peik?» röt kungen, — han kom så sträng och vred genom dörren.

«Han har rest sin väg,» sade han som satt qvar i systerns kläder.

«Ja, hade han nu varit hemma, så skulle jag ha dräpt honom,» sade kungen; det var inte värdt att skona lifvet på en sådan skälm, sade han.

«Han hade sina trollkunniga spejare ute och visste att kungen kom och ville ta honom af daga för narrpinnarne som han dref spektakel med; men mig lät han bli qvar här både matlös och penninglös,» sade Peik och gjorde sig så fin och rar som en flicka.

«Följ du med till kungsgården, så skall du få nog att lefva af; — det är inte värdt att du sitter och svälter borta i kojan,» sade kungen.

Ja det ville han gerna, och så tog kungen honom med sig och lät honom lära allting och höll honom som sin egen dotter, och det var nästan som om