Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/270

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
220
PEIK.

kungen fått igen sina tre döttrar, ty Peikegossen sömmade och sydde och spelade och lekte med de två, som voro qvar, och var tillsammans med dem både sent och tidigt.

Då det hade gått en tid, kom en kungason dit på frieri.

«Ja, jag har tre döttrar,» sade kungen, «det beror på, hvem du vill ha af dem.»

Han skulle få lof till att gå upp i sykammaren och prata och göra sig bekant med dem, och så tyckte han bäst om Peik och kastade en silkesduk i skötet på honom, och så begynte de laga till bröllop, och då det hade gått en tid, så kommo hans slägtingar och kungens folk och begynte lefva om och fira bröllop; men då det led på qvällen den första bröllopsdagen, tordes icke Peik stanna längre, utan begaf sig åstad från kungsgården ut i skog och mark, så att bruden inte stod till att finna; men, hvad som än värre var, begge kungadöttrarne fingo plötsligt ondt, och rätt som det var kom der två småprinsar resande till verlden, så att folket måste fara hem midt under den muntraste leken och bröllopsglädjen.

Kungen blef både vred och sorgsen och begynte tvifla och undra på, huru detta hängde ihop.

Så satte han sig på hästen och red ut, ty han tyckte det blef for ledsamt att vara hemma; men då han kom ut på egorna, satt Peik på en sten och spelade på mungiga.

«Sitter du här du, Peik?» sade kungen.