Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/275

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

225

DUMMA MÄN OCH TROLL TILL KÄRINGAR.

«Ofrid är lättare att egga än att lägga, och illa är det när vettet fattas.» Den ena sade, att det fans ingenting, som hon inte skulle få sin man till att tro, om hon sade att det var så, för han var så lättrogen som trollen; och den andra mente tro på, att om det var aldrig så galet, så skulle hon få sin man till att göra det, om bara hon sade att det skulle så vara; för han var sådan, att han kunde inte göra det minsta sjelf.

«Ja, låt oss då pröfva på, hvilkendera af oss som kan narra dem bäst, så få vi se, hvem som är den dummaste,» sade de, och det blefvo de ense om.

Då nu mannen kom hem ifrån skogen, sade den ena käringen: «Gud tröste mig för dig! det är då alldeles på tok, du är bestämdt sjuk, ja, du har visst döden i kroppen på dig!»

«Det fattas inte annat än mat och dryck,» sade mannen.

«Gud tröste mig så visst!» väsnades käringen; «det blir allt värre och värre, du ser nästan ut som lik i synen; du får lof att lägga dig! Åh, det här kan aldrig bära sig länge!»

Så höll hon på tills hon fick mannen att tro, att han var nära döden, och fick honom att lägga sig, knäppa ihop händerna och sluta till ögonen, och så sträckte hon ut honom, lade honom på halm och fick honom i kistan; men för att han icke skulle qväfvas, medan han låg der, hade hon låtit göra några hål i brädena, så att han både kunde andas och titta ut.

Asbjörnsen. 15