Den andra käringen tog sig ett par kardor och satte sig till att karda, men hon hade ingen ull på dem. Mannen kom in och såg narrspelet. «Det är illa bestäldt med rock utan hjul, men kardor utan ull gagnar aldrig en smul,» sade mannen. «Utan ull?» — sade käringen; «visst har jag ull; men du ser den inte, för den ä’ af det fina slaget,» sade hon. — Då hon hade kardat slut, tog hon fram rocken och började spinna. «Nej, det här ä’ allt för rasande,» sade mannen; «du sitter ju och surrar och nöter ut rocken, då du inte har något på den.» — «Inte något på den?» sade käringen; «tråden är så fin, att det behöfs andra ögon till att se den,» sade hon.
Då hon nu var färdig med spånaden, satte hon upp väfven, varpade och spolade och väfde tyget. Så tog hon det ur väfstolen, krympte det och skar till och sydde kläder deraf åt mannen, och då de voro färdiga, hängde hon upp dem på vinden. Mannen kunde hvarken se tyget eller kläderna, men han hade nu kommit in i den tron, att det var så fint, så att han icke kunde se det, och derför sade han: »Ja, om det är så fint, så är det väl det då.»
Men så sade käringen till honom en dag: «I dag skall du gå på graföl; mannen i Norrgården begrafs i dag, och då måste du ha på dig de nya kläderna.» Jaha, han skulle gå på grafölet, och hon hjelpte honom på med kläderna, ty de voro så fina, att han kunde rifva sönder dem, om han skulle hjelpa sig sjelf. Då han kom upp till grafölsgården, hade de redan druckit
