Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/28

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
20
EN GAMMALDAGS JULAFTON.

flygt. Jag höll just på att fördjupa mig i betraktelser öfver fängslade fåglar, då jag afbröts af stoj och barnskratt i rummet bredvid och en svag mamsellknackning på dörren.

Vid mitt «kom in» inträdde den äldsta af mina värdinnor, mamsell Mette, med en gammaldags nigning, frågade huru jag mådde och bad mig efter många omsvep tillbringa aftonen hos dem. «Det är inte bra för er att sitta så här ensam i mörkret, snälla herr löjtnant,» tillade hon, «vill ni inte komma in till oss med det samma? Gamla fru Skau och min brors småflickor äro komna, det kan måhända förströ er litet — ni tycker ju så mycket om de glada barnen?»

Jag åtlydde den vänliga inbjudningen. Då jag inträdde, spred en brasa, som flammade i ett stort fyrkantigt vidunder till kakelugn, genom de vidöppna luckorna ett rödt, flämtande sken ut i rummet, som var mycket djupt och möbleradt i gammal stil med högryggade rysslädersstolar och en af dessa för fiskbenskjortlar beräknade kanapéer, på hvilka man måste hålla sig kapprak som en stork. Väggarne pryddes af oljemålningar, porträtt af stela damer med pudrade koaffyrer, af Oldenburgare och andra berömda personer i pansar och harnesk eller röda mantlar.

«Ni får ursäkta, herr löjtnant, att vi inte ha tändt ljus ännu,» sade mamsell Cecilia, den yngre systern, som i hvardagslag vanligen kallades Sissa, och kom emot mig med en nigning make till systerns, «men barnen leka så gerna vid brasan i skymningen, och fru Skau tycker också om att sitta i kakelungsvrån och småprata.»